Hur intresset för släktforskning startade!

Idag är släktforskning en folkrörelse som man till och med gör TV-program om. När jag började på 1970-talet var det inte lika vanligt. Intresset startade då min far hittade en liten trälåda uppe i ett trångt vindsutrymme i mangårdsbyggnaden på vår gård. Undanstoppad och troligen inte öppnad på 60-70 år vilket jag kunde bedöma efter att ha studerat innehållet.

I lådan fanns en bunt gamla papper som verkade tillhöra gården. Det var säkert en decimeter tjock bunt och jag lyckades med stor ansträngning tolka delar av handlingarna som rörde 1800-talets slut och början på 1900-talet. Handlingarna kring 1700- talet och den första delen av 1800-talet kunde jag bara tolka årtalet och i viss mån några namn.

Jag anade att jag funnit informationen om mina förfäder och tidigare ägare till vår gård. Det blev startskottet för att börja släktforska! Det irriterade mig att jag inte kunde förstå innehållet i skrifterna fullt ut. Det var märkliga tecken och jag kunde möjligen förstå att det var någon form av juridiska handlingar för när jag ansträngde mig så kunde jag uttyda att det ofta handlade om olika tingshandlingar. Åkers Skiepslags Laga Sommarting uti Norrö Gästgifwaregård 1762 var ett exempel på en bouppteckning efter en släkting, där de största värdena av det efterlämnade handlade om Siöredskap; skiötbåt med Segel, bonot, fjällfisknoth, swepnot, mm.

På Ljusterö hade det tidigare kommit ut en bok om ön i äldre tider av en författare som hette Karl Åkerberg. Jag kände honom inte men ringde i alla fall upp och berättade om mitt dilemma att inte kunna tolka handlingarna.
Han visade ett tydligt intresse och som jag uppfattade det, läste han obekymrat handlingarna och mina misstankar visade sig vara riktiga. Detta var verkligen gårdens handlingar! Namnen kunde jag konstatera var mina förfäders i rakt nedstigande led på fädernet till slutet av 1700- talet och början av 1800-talet.

Grundutbildning

Jag arbetade under denna tid på IBM, det stora datorföretaget, och i Åkersberga där jag bodde då fanns fler som liksom jag hade sin dagliga gärning på huvudkontoret i Kista.

Någon intelligent person kom på att vi skulle kunna göra besparingar genom att samåka så kontentan blev att vi 4 stycken kunde fylla en bil varje dag och ta oss till och från Kista. Med mitt nyupptäckta intresse så kom vi snart in på samtalsämnet släktforskning. Det visade sig att ytterligare en av samåkarna hade samma intresse! Carl Göran Backgård hade forskat ett bra tag och var således betydligt mer erfaren än jag.

På IBM uppmuntrade och sponsrade man medarbetarnas intressen genom den s.k. IBM-klubben. Carl-Göran och jag beslutade oss för att starta en sektion med ämnet släktforskning och denna sektion lever kvar även idag 30 år senare trots att vi båda har slutat. Vi är fortfarande medlemmar och klubben är aktiv med forskning studiebesök mm. Carl Göran började även med utbildning i ämnet så det var bara för mig att haka på och få den hjälp som var nödvändig för att utveckla intresset.

Jag skaffade mig mormonernas forskningsprogram och började registrera informationen i en nyinköpt IBM-PC. I dag, ett antal PC-datorer senare, har jag helt gått över till programmet DISGEN. Genom nybörjarkursen hade jag lärt mig det viktiga i att intervjua de äldre i släkten och började omgående på min fritid att göra det. En av dessa äldre, Alice, visade sig vara som en uppslagsbok. Hon kunde berätta om sådant hon hört sina föräldrar berätta bl.a. de 6 bröderna som hade bråkat om ägarskapet på gården.

Ca 20 år senare kunde jag verifiera att hennes, genom muntlig tradition överförda, uppgifter var sanna. Det som jag tyckte var märkligt var att det hon hört om de 6 bröderna var 300 år gammal information. Man kan undra om sådan muntlig tradition fungerar idag i dataåldern!

Alice (se bild till höger; Alice Österman) berättade också om personen som blivit avrättad och hennes 12 år äldre kusin som blivit skjuten av sin man.

Några spännande profiler

Den avrättade hette Johan Alfred Andersson och tog sig namnet Ander vilket var det namn nyhetsmedia använde 1910 när man knipsade huvudet av honom med en giljotin på Långholmens fängelse. Det tog ett tag innan jag fick klart för mig att det var den ”berömda” Ander som blev den sista att avrättas i Sverige. Själv hade jag flera gånger i korsord haft namnet framme. ” Den sista som avrättades i Sverige” 5 bokstäver”men inte anat kopplingen till mina förfäder.

Ingen av de äldre som jag intervjuade ville tillstå att han hade mördat och att det således var motiverat med straffet på den tiden. De flest framhöll snarare att han aldrig erkände sig skyldig.

Själv såg jag denna upptäckt något som gav krydda till forskningen och när det även visade sig att händelsen med Alices kusin Elvira var dramatiskt, så blev det ännu mer spännande. Den mycket vackra Elvira Österman (inte Madigan, se bild nedan till vänster och även under Bilder) gifte sig med greve Erik Gustav Gabriel Oxenstierna och fick ett behagligt liv som grevinna i en av landets mest kända adelsläkter.

Alice som växt upp med Elvira eller Vera som hon kallades, berättade att när greven sköt Vera och direkt därefter sig själv, så kunde kammarjungfrun Anna, som kom inrusande av smällarna, konstatera att Vera levde något efter sin man. Detta resulterade i att Veras föräldrar fick ärva en del efter grevinnan som i sin tur ärvt maken.

Att släktforskning är något ständigt pågående, visar sig genom att jag år 2008 fick kontakt med en ättling till kammarjungfrun som hört sin mormor berätta om denna händelse. Denna person hade sett min forskning på nätet vilket ju också visar betydelsen att inte hålla den egna forskningen hemlig. En intressant uppgift var
också att den utredande polisen vid mordet hade gift sig med kammarjungfrun Anna.

Att intervjua är viktigt!

Detta intervjuande med sina spännande resultat sporrade mig ytterligare att fortsätta. Även om jag idag har många tusen namn i min databas så är det ändå de som har lite udda händelser kring sina personer som ger extra kickar till den många gånger tidsödande forskningen.

På mödernet hade jag av min mor och hennes mostrar hört om att deras släkt flytt från Franska revolutionen i slutet av 1700-talet och kommit till Tyskland. Deras namn skulle ha varit deHenry och med anledning av sin börd kommit i riskzonen för att bli huvudlösa med hjälp av den nyligen konstruerade giljotinen.

Släktingen som tagit sig till Sverige och Malmö hette Carl Josef Inden och efter mycket sökande kunde jag i en liten stad som hette Hürt (nära Köln) hitta hans far och visst började det började pirra i kroppen när moderns namn visade sig var Johanna Henry. Även här verkade muntligt överförd information stämma.

I mitt arbete på IBM hade jag en del kontakter med vårt universitet i Europa, vilket låg i LaHulpe en bit utanför Bryssel. Första gången jag gick några veckors utbildning där, så var ett krav att man på engelska skulle hålla ett anförande på 8-10 minuter. Jag preparerade mitt anförande med mitt intresse och berättade bl.a. att mina förfäder på mödernet troligen flytt från giljotinen i Frankrike och att giljotinen importerades och användes endast en gång i Sverige och det var på en släkting på fädernet.

Det blev ett annorlunda anförande jämfört med de övrigas, de flesta berättade om sina karriärer, speciellt kollegorna från Spanien, Italien och Frankrike och de såg mycket konstigt på mig som berättade hemska saker om min släkt. Vid omröstningen om bästa presentation kom jag ändå som nummer två vilket stärkte mitt självförtroende och insikten att händelser av detta slag verkligen kryddar forskningen och även är intressant för andra. Flera jag hört som hittat mördare i släkten har lagt av med forskningen eller försökt dölja denna information.

Bygdeforskning

Släktforskningen har med tiden utvecklats till bygdeforskning eftersom det visad sig att på min ö Östra Lagnö som på den tiden inte hade någon broförbindelse, hittade man sina partner på öarna i närheten som Husarö, Blidö, Ingmarsö, Gällnö m.fl. Troligen var det så långt man orkade ro eller segla! Idag hittar jag på fädernet släktingar runt de flesta skärgårdsöar i regionen men även på fastlandets Roslagsdel och ju längre bakåt i tiden man kommer, desto större blir spridningen i Sverige och andra länder. Det positiva är ju att man sällan har problem med att finna utflyktsmål när man semestrar.

Min fru Elsy har också börjat släktforska och har på fädernet kommit till USA där hennes farfar skapat ny familj och fått en stor släktspridning. Här har vi inlett korrespondens med en släkting som också forskar och har kompletterat vårt släktmaterial.
Själv har jag kopplingar, förutom Sverige, även till USA, Tyskland och Frankrike.

Forskning med DNA

Vill man utveckla släktforskning ännu mer så kan man göra det med ett DNA-test.

När jag gjorde det kom svaret med en mängd text och bl.a. följande kartdiagram där jag kan se att mina förfäder kom från regionen kring Etiopien (vilket i och för sig hela mänskligheten gör) och genom sin utvandring därifrån hamnat uppe i Norden och Sverige.

Om starten var för ca 50.000 år sedan så har ett antal mutationer skett på vägen (Mutationer är bestående och ärftliga förändringar i DNA materialet) Du kan se dessa i de numrerade stoppen på vägen till Norden. Starten vid M168 på kartan är för ca 50.000 år sedan. M89 i Mellanöstern är för ca 45.000 år sedan. M170 i Sydfrankrike är för ca 20.000 år sedan och den sista M253 uppe i Norden är för ca 15.000 år sedan.

Genom att fler i nutid gjort samma DNA test så har jag idag ett antal mailkontakter till personer som har liknande DNA profil och således visar på tydligt släktskap.